Utanför mitt fönster

Tittar ut genom mitt fönster och ser bilarna fara förbi. En Volvo, en Volvo, en Saab, en Peugot. Det tutas, bromsas och gasas iväg. Rött ljus. Grönt ljus. Övergångstället tickar sin trygga melodi. Tickticktick. Tack tack tack.
Vinden tar tag i trädens grenar och ruskar till deras tillvaro. De få löv som överlevt vintern far runt runt i luften. Gatuljusbelysningen lyser upp den mörkblå trista seneftermiddagen, som ståndaktiga tennsoldater står de givakt och bekämpar mörkrets trots.
Bilarna far förbi, från jobb till dagis och mataffär för att fortsätta sina vardagliga liv i denna återkommande repris. Än lyser flitens ljusa sken i många fönster, än är inte dagen över. Sjukhusets fönster lyser starkt. Den stora byggnaden som skapar både trygghet och oro i vår värld. Där lagas trasiga människor, nya kommer till världen och några kommer aldrig hem igen.
Himlen är skimrande blå med skuggor från molnen. Jag kan se min siluett i fönstret, en suddig profil av den som är jag. Trafikens dova ljud och vinden som viner i träden är bakgrundsmusiken som aldrig tar slut. Bilarna passerar, bromsar, stannar, väntar, gasar och far iväg. Varje bil är ett liv som passerar utanför mitt fönster. En evig ström av liv.